Åtta år (snart) med berger!

Fjärde december och Teos födelsedag idag! Åtta år och gubbe, veteran, men pigg som ett popcorn! Fast samtidigt stabil som en klippa och hunden man inte behöver ägna en blick på en hel promenad för han skulle aldrig lämna mina fotspår. Han går där bakom och lullar i sin egen värld men alltid med koll på matten och utan intresse för sådant som händer runt omkring. Teo är mysfarbror och klok och nöjd med att få vara med även om han nog egentligen önskar sig lite mer träningstid än vad han får för tillfället.

Åtta år känns så overkligt länge och jag har ju liksom blivit gammal på kuppen. För åtta år sen var jag ung och i Australien och Nya Zeeland. Kom hem till jul. Hem till Blondie som varit hos mormor under min resa. Hem och sugen på en hund till. Tina, min granne tipsade om  Berger des Pyrenées – en sådan skulle passa dig perfekt! Jag var inte lika säker och tyckte mest att de såg ut som små raggiga, ovårdade gatuhundar (?!) men efter att ha läst på och efter att Tina (hon hade varit och hälsat på hos Lotta och visste en del om rasen men hon bestämde sig till sist för en lite lugnare Gos d´atura Catala) berättat allt hon visste åkte jag, i februari, på valputställning i Hässleholm där Maria ställde sin Pomeranian Melvin. Väl där träffade jag både Lotta och Bina. Bina hade valpar hemma, som jag en vecka senare åkte och tittade på och Teo kröp in i mitt hjärta. Hämtade honom en vecka efter det och sedan dess har jag varit med berger. Ett rasval jag aldrig ångrat! Hur tokiga och knepiga de än kan vara så vinner alltid deras charm och glada attityd. Med tre bergéer och en border collie har man aldrig tråkigt…

På sätt och vis var kanske inte Teo den lättaste bergern att börja med då han som valp och unghund drogs med en hel del rädslor. Så dessa åtta år har inte bara varit en dans på rosor om nu någon skulle tro det. Det var tuffa tider där jag fick lägga oerhört mycket tid på miljöträning och socialisering och där han, om han blev skrämd inte släppte det utan bara byggde på. Mycket blod, svett och många tårar i träningssammanhang och för att det var så oerhört jobbigt att se honom bli rädd för helt vardagliga saker och för människor. Men det där går nästan inte att se idag. Han sänker svansen vid skott men han flyr inte, får inte panik och kan tänka sig att träna vidare efter en liten stund. Han går själv fram till människor, vänder baken till och vill bli klappad. Han får inte panik av bussar, trafik, staden utan sänker bara svansen som tecken på att han inte är helt bekväm. Så all träning och allt slit har gett resultat, både i vardagen och i träning/tävlingssammanhang. Att Teo och jag skulle tävla både hopp- och agilityklass tre, att vi skulle ta LPI och LPII  och tävla lydnadsklass tre med fina poäng det trodde jag verkligen inte de första åren. Inte heller att han, som var så rädd för folk skulle bli utställningschampion. Så många bedrifter för den rädda lilla valpen. Som idag är en sådan klippa. Den bästa hunden och tänk vad mycket jag har lärt mig på vägen! Det skulle jag aldrig vilja vara utan. Jag har Teo att tacka för så mycket och han är definitivt den mest grundtränade och vältränade av mina hundar. Jag hoppas att vi får många fler fina, friska år ihop, jag och Teo!

Sist ut fulfoto från Emmas och min snöpromenad idag med fyra vallhundsraser representerade! Förutom mina var Briard-Elsa och Shapendoes-Siri med. Ett riktigt härligt gäng!