Det är så mycket jag vill med hundarna, så mycket jag vill träna och få till och sätta. Träningarna går oftast bra och vi utvecklas. Men det är något som inte riktigt stämmer, något som jag har svårt att sätta fingret på. Det är inget med hundarna för de är alltid på och gör sitt bästa. Det är mer en känsla av att jag själv är splittrad och ofokuserad. Jag gör inte som jag själv vill och jag jag har dålig timing. Jag känner mig lite desorienterad på plan och jag får liksom inte till det som jag vill få till det. Lydnaden stämmer inte heller, jag har inte Kat riktigt där jag vill ha henne vad gäller attityd och fokus. Och jag kan inte begära full fokus från hennes sida när jag själv tappar och har koncentrationssvårigheter.
Jag har också börjat tänka att allt är så svårt. Vet inte varifrån den inställningen kommit för så har jag aldrig tänkt tidigare. Nu känns det plötsligt svårt att ta sig igenom en lydnadsetta (halleda) och än omöjligare att ta Teo igenom en lydnadstrea, det känns jättesvårt att tävla Kat i agility och än svårare att klara av en klass tre med Ila. Att ta sista SMpinnen känns totalt omöjligt och att träna Nys till snygga running kf känns ouppnåeligt. Man skulle nog kunna säga att jag nog hamnat i en liten svacka…
Det är mycket annat i livet nu som oroar och pockar på uppmärksamheten. Det har varit väldigt upp och ner sen inbrottet och ingenting är som vanligt. Jag har jobbat mycket och far hit och dit varenda dag, på än den ena än den andra aktiviteten och alla måsten hopar sig. Splittrad, minst sagt. Sen har nog kylan, snön och de begränsade träningsmöjligheterna sin del i det hela. Jag fryser in i märg och ben och skulle helst vilja dra ett varmt täcke över mig och sova tills det blir vår. Att frysa gör mig helt klart opepp och mer trögtänkt än vanligt. Jag tappar liksom tråden. Jag kan njuta av snön och vintern på en promenad men verkligen inte i ett kallt ridhus.
Nej, jag får nog hitta någon väg ur det här för det känns ju himla idiotiskt att lägga energi på att fundera över hur svårt och omöjligt allting är. Det blir ju ingen lyckligare över. Inte blir det enklare att nå sina mål heller.
Men lite roligt hade vi i förmiddags i ridhuset här bredvid där Emma och Susan drog med mig på en spontan liten agilityträning. Självklart efter att ha tagit ett extrapass på jobbet och sovit de sedvanliga tre timmarna… Träningen blev bra ändå, särskilt för Emma&Siri och Susan&Kat. Kat är så grymt duktig som nu har en hel drös mattar och hussar vars minsta vink hon svarar på och kastar sig in i allt nytt med hull och hår och liv och lust. Hon är en klippa. Nys var grym som vanligt men jag var väl inte helt med på noterna. Då var det roligare att coacha Emma och Susan, de var superduktiga och jag fick faktiskt äran att köra lite med dem, hehehe…. Till slut satt alla svängar och byten och det såg urtjusigt ut! Det är ju åtminstone tur att förmågan att glädjas åt andras framgångar fortfarande finns kvar i denna genomfrusna trettioårskrisande knarriga gamla bittra människa. Sova lite till och vakna på en bättre sida kanske vore något…
hundigtochohundigt.wordpress.com 
Ja, gå och lägg dig! 😛
Det är fullt naturligt att du känner dig splittrad just nu, herregud vad mycket det varit för dig ett tag. Och opepp blir man verkligen av kalla, skitiga, högljudda ridhus. Hur mycket jag än älskar vintern, är det helt klart inte den bästa tiden för hundträning. Mörka kvällar, snö, kallt. Men ditt liv kommer att lugna ner sig, det kommer att bli ljusare och snart är våren här. Att hamna i perioder där saker helt enkelt inte stämmer är inte så konstigt. Ta ett steg tillbaka och se på de fyra fantastiskt duktiga du har, kanske dra ner lite på träningen en tid och bara njut av att umgås tillsammans. Roligt, roligt, roligt är det att tävla, kom ihåg det, och se till att hitta den där känslan som säger ”fan vad bra vi är, det här kan vi!”. Snart vänder det, Veronica, snart stämmer det igen!
Långt flum, I know. Ser så fram emot att träffa er när ni kommer hit!
Tack så otroligt mycket för dina fina peppiga ord! Jag tror att du har rätt, att det vänder snart och att det faktiskt kommer en vår. Och tills dess får det vara lite motigt. Det kanske blir lite mindre tränat och lite tyngre dagar men vi ska nog klara oss igenom det. Och den där känslan om att vi kan, den hoppas jag också ska dyka upp så småningom!
Ser fram emot Linköping väldigt mycket, det ska bli riktigt skoj! Och uppvärmt ridhus! =)
Klart du klarar allt det där med hundarna! Du är och har alltid varit väldigt bra på inlärning! Har jag alltid tyckt iallafall 🙂
Tack, snälla du! Mmm, om det kommer en balansbom flygande hit så ska vi nog fasen sätta running alltså! 😉
hmmmmm…. undrar om en kväll med te och skitsnack kan råda bot på delar av din gnälliga tillvaro, eller måste man slå på stort och anordna utekväll och något mer än varm kryddig dryck i glasen?!
Nej jag röstar för massor av te, något gott att tugga på och skitsnack och så mental träning, drar upp riktlinjer för framtiden osv. Det tror jag skulle få oss alla att samla ihop oss, sätta fokus på rätt saker och trivas med livet. Vad sägs? Här? Där? eller någonannanstans?
Låter som en plan! Te och planering! Och fika! =)
Både och Emma, både och! Med lite bubbel i glaset och dans i kroppen ska jag nog återfå både pepp och träningslust! Och när träningslusten sätter in måste det planeras och struktureras över några liter te! =)
Herre gud din toka det är ok att ha en svacka och känna sig otillräcklig men du har ju liksom 4 rätt så bra hundar och det är faktiskt ingen annan än du som har tränat dom och tagit dom dit dom är idag, Så tillåt dig att tagga ner en liten stund så ska du se att du snart orkar fokusera på rätt saker igen 🙂
Du är så klok, så klok! Jag ska försöka tagga ner och ta det lite lugnt… Jo, men hundarna är bra, dem är det inget fel på! Men visst, lite kanske är min förtjänst också… 😉